Där utmed kröken av den fallna muren, jag suttit länge - natten föll mig på. Det var så mystiskt, hotfullt i naturen. Jag bävade, men hölls där kvar ändå.

Och midnattstimmen slog, det blev så stilla En gåtlik andevärld omkring mig låg. O, det var sanning, kanske blott en vila. Dock stanna främling, det var en syn jag såg.

Och går du sedan uti andaktsstämning, förbi det stället i den tysta natt. Så dröj med vördnad, ibland gravars lämning, och tag i stillhet av din slitna hatt.

Vid minnets vaka, höjs den djärva vingen till skyndsam flykt, mot himlavalvets rand, På dödens åkertegar vandrar ingen och åren räckt förödelsen sin hand.

Templet revs och tiden skövlat muren och gravens kullar jämnats slutligt av. På gräsbeväxta heden beta djuren och glömskan blev för gravarna en grav.

John Boija

Stigporten till Bjärtrå kyrkoruin i Nässom. Foto: Edith Stattin